Första veckan på Lilltorp

En vecka på torpet, och ni förstår ju allihopa, att det har passerat i rekordfart. En vecka går oerhört snabbt när man lever i en dröm och njuter av varje liten grej.

Fast det är inte riktigt sant.
Att handdiska är inte det jag älskar mest.
Det blir inte lika gnisselrent som från diskmaskinen. Det är knöligt eftersom vi eldar för varmvattnet och då sällan har varmt vatten just när det är dax att diska. Mina händer är torrare än någonsin, eftersom jag blöter ner dem mycket mer än vanligt. Som om det inte var illa nog med coronatvättandet.
Känns som om ingen handkräm i världen hjälper.

Om handdiskandet är det tråkigaste jag upplevt första veckan på torpet så funderar jag på vad makens tristaste sak har varit? Jag kan faktiskt inte komma på nåt.

Han har sågat och klippt de enorma buskarna kring huset. Det har nog varit både tungt och bökigt, men han har varit lycklig ändå. Han har huggit ved, för i början hade vi ingen ved, och lika lycklig var han. Han har rivit två hundgårdar, börjat bygga odlingsbäddar, släpat tunga stockar, förstått plantor i oändlighet. Lika lycklig hela tiden. Det enda som skilt sig åt är väl hur svettig och smutsig han har varit.

Det vi kan säga efter en vecka på Lilltorp är att vi har mycket mer skog än vi trott. Vi trodde det var avverkat under de senaste åren men det visade sig vara säkert 20 år sen. Markplätten som ska bli vår åker, ser lovande ut. Inga stora stenar och liv under varje tuva man lyfter på.

Huset som jag först var så ledsen för, för att jag såg en solig dag hur kantstött det var, har jag snabbt kommit att älska. Till och med så att jag grät en skvätt till just av den orsaken. Det är gammalt, slitet och kantstött men det är varmt, tyst och mysigt. Med fönster i alla riktningar känns huset enormt ljust. Vem tittar på de gamla tapeterna som sakta trillar av väggarna när man kan titta ut och se en åker, skog och en natur som just börjar vakna till liv där utanför?

I söder skördar de snart sina första saker. Här har tjälen nyligen gått ur marken och för bara ett par dagar sen såg vi de första grannarna som plöjde sina åkrar. Jag gissar dock att det kommer gå snabbt nu så vi ska försöka få ner våra saker i jorden så snabbt som möjligt vi med.

Vi har beställt ett växthus som är 8×3 m stort. Det är ett stabilt, starkt växthus som ska klara massor med snö, utan att falla ihop. Bara att bygga ihop det kommer bli ett stort projekt för oss bägge. Vi har bestämt var det ska stå, så Maken röjer för fullt för att växthuset ska gå att få upp så snart det levereras.

Annat att tänka på är sopsortering. Här har vi inget soprum att gå till, utan vår soptunna tömma var 14:e dag och that´s it. Så sortering är ett måste, för att inte fylla tunnan redan dag 1. Jag planerar att iordningställa ett återbruksrum åt oss i en del av ladan. Där kan vi förvara allt som kan få mer än ett liv. Sen vill det till att jag hittar några smarta och snygga lösningar för sånt som ska till tippen, så man slipper åka dit varenda vecka. Sopsortering ingår dessutom helt självklart i det liv vi vill leva. Där så mycket som möjligt tas till vara på.

Maken har därför byggt vår kompost, som kommer bli mitten av vår nyckelbädd senare. När vi har djur kommer alla matrester gå till djuren.

På tal om djur, så är det på gång. Vi behöver ordna med transport för att hämta grisarna Maken köpt. Getter ska vi köpa från en gård en bit bort. Bin har vi fått tag i via vår vedgubbe, som också visade sig vara biodlare. Höns kommer vi köpa, men vi måste färdigställa en hönsgård och dessutom köpa in stängsel, för att överhuvudtaget kunna hålla djur.

På tal om djur så trivs Samuraj. Vem hade trott något annat? Han är som född för att bo på gård. Han har hittills träffat två nya vänner. Tollaren Måns och Bernersennenmixen Baloo. Han gillar också våra grannar och smiter hem till dem från och till. Självständig som han är, säger han ju inte till först, utan han springer över när han själv vill. Vi ska komma på en lösning till det framöver.

Den här första veckan har jag varit inomhus och sorterat samt plockat ur kartonger. Det har fallit på min lott att också diska och laga mat. Jag är helt klart bäst av mig och Maken på sortering och tetrispusslet med att allt ska få plats. Maken har varit ute hela veckan.

Det låter kanske som om vi delar upp det typiskt kvinnligt och manligt men det råkar mest falla sig så. Vi gör helt enkelt det vi är bäst på. Det sparar massor med tid och energi, att få saker bra gjorda direkt, så slipper man göra om igen.

En sista helt fantastik sak är ljuset. Solen skiner och står fortfarande ganska högt och klockan är 20:30. Under den ljusa delen av året kan man jobba hur mycket som helst. Redan för en vecka sen, när vi flyttade hit, blev det aldrig helt mörkt under natten.

Att det här livet kommer passa oss är jag helt säker på. Detta trots att vi bägge är storstadsbarn. Uppvuxna i lägenheter med balkong. Men det visar väl att man ska inte vara så rädd för att våga prova något nytt om det känns bra och låter roligt. Jag tror ingen som känt Maken och ingen som känt mig hade kunnat tänka sig att vi skulle välja ett torp i Västernorrland. Man ska inte lyssna så mycket på sånt tänker jag.

Lyssna på sig själv är bättre.